Quilty firar 25-årsjubileum

Quilty firar 25-årsjubileum och låter lika fräscht som någonsin, tycker Per A F Åberg.

Uppsala Nya Tidning, 13.7.2018

Det är litet svårt att tänka sig men det är 25 år sedan Quilty bildades och de håller fortfarande ihop. Dag Westling och Gideon Andersson har varit med sedan start och ”nykomlingen” Esbjörn Hazelius i cirka 19 år eller så, han minns inte riktigt. Basisten Staffan Lindfors hoppar in då och då. Quiltys irländska folkmusik har älskats av publiken genom ett kvarts sekel. Gruppen har spelat på irländska pubar när sådana var på modet och överlevt, ja, kommit därifrån starkare än innan. För den med Quilty obekante ska nämnas att man på deras konserter inte riskerar att få höra ”Whiskey in the jar” eller ”The Wild Rover”, utan en genuinare, mindre publikfriande musik, som ändå i det långa loppet visat sig vara den mest uppskattade.

Programmet på denna jubileumsturné är förstås en tillbakablick på repertoaren under de senaste 25 åren. Kronologiskt logiskt inledde Dag och Gideon med två sånger från den tid då det bara var de två: ”Rocky Road to Dublin” och ”The Lark in the Morning” och fortsatte med ”Ye Jacobites”. De satt perfekt och lät lika fräscht som någonsin.

Hemligheten bakom Quilty’s oförminskade popularitet tror jag är, förutom den musikaliska skickligheten, deras val av sånger. Det är gripande texter som känns äkta när de berättar såväl det irländska folkets tunga historia som individuella öden. Lyssna på den enbente, arbetslöse sjömannen i ”Barrett’s privateers” eller den övergivna kvinnan i ”Horo Johnny”, eller den hemlängtande emigranten i ”Spencil Hill” (på Facebook har fansen kunnat önska sig vad de helst har velat höra och nummer ett blev inte helt oväntat ”Barrett’s privateers”).

Sångerna varvades med rent musikaliska inslag, ytterst välspelade alla. I min favorit ”Belfast hornpipe” spelar Dag Westling blockflöjt lika ekvilibristiskt som någonsin och kanske litet svängigare.

”The Wild Goose” bjöd på perfekt stämsång à cappella och i den burleska ”Sally Brown” kom vi så nära en irländsk pub som Quilty ville gå ikväll, och fick faktiskt sjunga några takter allsång också.

Sist på programmet några universella klassiker: ”Paddy Works on the Railway” som skildrar det hårda livet som irländsk järnvägsarbetare, den banjoduellen från filmen ”Den sista färden” och allra sist den vackra skotska visan ”Wild Mountain Thyme” som många körsångare under åren har lärt sig på en workshop hos Quilty. Vi lämnade Parksnäckan i övertygelsen att Quilty kommer att fira många fler jubileer.

Quilty föregicks på scenen av det nybildade förbandet Caolmhar, och det är verkligen inte enbart genom sitt krångliga namn som det kommer att stanna i minnet. Det leddes av den mångsysslande, jättebegåvade Uppsalabon Hannah Sundkvist och gav prov på sin stora musikalitet i två skotska låtar, en irländsk ballad och några irländska reels.