Irländskt som håller i längden
Det är litet svårt att tänka sig men det är 25 år sedan Quilty bildades och de håller fortfarande ihop. Dag Westling och Gideon Andersson har varit med sedan start och ”nykomlingen” Esbjörn Hazelius i cirka 19 år eller så, han minns inte riktigt. Basisten Staffan Lindfors hoppar in då och då. Quiltys irländska folkmusik har älskats av publiken genom ett kvarts sekel. Gruppen har spelat på irländska pubar när sådana var på modet och överlevt, ja, kommit därifrån starkare än innan. För den med Quilty obekante ska nämnas att man på deras konserter inte riskerar att få höra ”Whiskey in the jar” eller ”The Wild Rover”, utan en genuinare, mindre publikfriande musik, som ändå i det långa loppet visat sig vara den mest uppskattade.
Programmet på denna jubileumsturné är förstås en tillbakablick på repertoaren under de senaste 25 åren. Kronologiskt logiskt inledde Dag och Gideon med två sånger från den tid då det bara var de två: ”Rocky Road to Dublin” och ”The Lark in the Morning” och fortsatte med ”Ye Jacobites”. De satt perfekt och lät lika fräscht som någonsin.
Hemligheten bakom Quilty’s oförminskade popularitet tror jag är, förutom den musikaliska skickligheten, deras val av sånger. Det är gripande texter som känns äkta när de berättar såväl det irländska folkets tunga historia som individuella öden. Lyssna på den enbente, arbetslöse sjömannen i ”Barrett’s privateers” eller den övergivna kvinnan i ”Horo Johnny”, eller den hemlängtande emigranten i ”Spencil Hill” (på Facebook har fansen kunnat önska sig vad de helst har velat höra och nummer ett blev inte helt oväntat ”Barrett’s privateers”).
Sångerna varvades med rent musikaliska inslag, ytterst välspelade alla. I min favorit ”Belfast hornpipe” spelar Dag Westling blockflöjt lika ekvilibristiskt som någonsin och kanske litet svängigare.
”The Wild Goose” bjöd på perfekt stämsång à cappella och i den burleska ”Sally Brown” kom vi så nära en irländsk pub som Quilty ville gå ikväll, och fick faktiskt sjunga några takter allsång också.
Sist på programmet några universella klassiker: ”Paddy Works on the Railway” som skildrar det hårda livet som irländsk järnvägsarbetare, den banjoduellen från filmen ”Den sista färden” och allra sist den vackra skotska visan ”Wild Mountain Thyme” som många körsångare under åren har lärt sig på en workshop hos Quilty. Vi lämnade Parksnäckan i övertygelsen att Quilty kommer att fira många fler jubileer.
gav prov på sin stora musikalitet i två skotska låtar, en irländsk ballad och några irländska reels. Uppsala Nya Tidning
Irländsk folkmusik på hög nivå
Quilty på Parksnäckan i Uppsala.
Dag Westling skämtar om att han ringt till SMHI och önskat irländskt väder. Det slog in och det är svårt att tänka sig mer passande musik i ett duggregnigt Parksnäckan. Det är till och med svårt att tänka sig en bättre variant av irländsk folkmusik. De inleder med en rapp version av ”The Creel” som följs upp av en knäckande vacker tolkning av ”Two sisters”. Esbjörn Hazelius, Gideon Andersson och Dag Westling behärskar såväl snabba jigs och reels, som mäktiga sea chants och lugna ballader till perfektion.
Quilty bildades 1993 och är troligen bandet i Sverige som har spelat irländsk folkmusik längst, åtminstone på högre nivå. Vid det här laget är de i alla fall tveklöst de vassaste uttolkarna av den traditionella irländska musiken. En av nycklarna är mångsidigheten. Oavsett om de kör instrumentalt eller sjunger a capella så sitter allt där det ska. Och att alla tre spelar flera olika instrument och sjunger öppnar upp för fantasifulla arrangemang, vilket utnyttjas fint utan att det blir överlastat. …
En annan bra sak med Quilty är att de aldrig lockats in i den bröliga pubrockvarianten av irländsk folkmusik. Den har också sina poänger, men den mer avskalade och sofistikerade versionen har klart fler. När Quilty spelar snabbt blir det rock ’n’ roll utan att de behöver förstärka.
Vårens släpp av albumet ”Apples in winter” innebar en återkomst efter tio års frånvaro. Under dessa år har medlemmarna spelat i andra konstellationer och gjort soloskivor och turnéer.
”Apples in winter” innehåller bandets vanliga blandning av olika stilar av irländsk och är deras mest fulländade inspelning hittills. Comebacken var välkommen. Inget annat band har lyckats fylla tomrummet som uppstod. Det märks också på publiken som fyller Parksnäckan till ungefär två tredjedelar trots vädret.
… När sommaren är som i år känns varmare länder så avlägsna att de knappt går att föreställa sig. I brist på sydeuropeiskt ljumma vindar kan man istället drömma om ett regnigt Irland. När Quilty står på scenen känns det inte långt borta. Särskilt inte när spöregnet som hängt i luften hela konserten släpper loss i extranumret.
Andreas Jakobsson, Uppsala Nya Tidning
”Irländsk musik kan värma ända in i själen på vinterhukande norrlänningar. Det bevisade trion Quilty igår kväll när de satte ”lapp på luckan” på Norrlandsoperans stora sal. Med bländande teknik och mycket värme fick de publiken att stortrivas. Redan i första låten har de publiken i sina händer och med sitt charmerande enkla sätt att presentera musiken sprids snart en mysig stämning i lokalen.”
Västerbotten Kuriren
”Quilty bringt den Saal zum Kochen …denn ohne Frage war das Trio aus Nordeuropa der absolute Höhepunkt eines bis dahin ohnehin schon überdurchschnittlichen Abends. … Verwunderlich ist, warum das Trio bislang nur in der Heimat Synonym für erstklassige Live-Acts ist. Ob nun die Songs langsam und bedächtig daher kamen oder flott und vorantreibend – …jedesmal war den Musikern donnernder Ablaus sicher.”
– Weinheimer Nachrichten
”… Planxty haben es vorgemacht und viele sind daran gescheitert. Die hier nicht. Und was das Schönste ist, Quilty sind tatsächlich immer mal hier. Hingehen!”
– Kerstin Braun, Folker
Die 12. Nordische Reihe im BÜZ endete mit einem Konzert, bei dem keine Wünsche offen blieben. Dag Westling stand bereits mehrfach auf der BÜZ-Bühne mit seiner anderen Band Eitre, im Duo oder auch solo. Mit einer Tour feiert er mit „Quilty“ das 25-jährige Bestehen dieser Band, die ihre Anfänge in Berlin hatte, wo er damals lebte. Seine Song-Moderationen kann er so in perfektem Deutsch halten und verspricht den Zuhörern ein „Best of“ aus 25 Jahren. Mit „Rocky Road to Dublin“ und „Lark in the Morning“ beginnen Dag Westling und Gideon Andersson das Konzert mit Songs aus ihrer gemeinsamen Anfangszeit, um dann ihre beiden Mitstreiter auf die Bühne zu holen. Mit Balladen wie „ I wish I was in England“ von Christy Moore, „The wild Goose“, „Follow me up to Carlow“ oder „Paddy works on the Railway“, Emigration Songs, a cappella gesungenen Sea Shanties, instrumentalen Titeln wie „Belfast Hornpipe“ und vielen rasant gespielten Jigs, Reels und Polkas treffen sie sofort auf die offenen Ohren des Publikums. Mit geschmackvollen Arrangements, mehrstimmigen Gesangssätzen und Liebe für Details haben Quilty ihren eigenen Stil und Gruppenklang gefunden. Die Frage, ob Schweden denn überhaupt Irish Folk spielen können, stellte sich so gar nicht erst. Zudem sind sie auch gesanglich und mit ihren instrumentalen Fertigkeiten ganz vorn. Dag Westling, der die meisten Titel singt, begleitet gekonnt auf der Gitarre, spielt hervorragend das fünfsaitige Banjo, das sonst eher im Bluegrass zu hören ist, und bietet rasant gespielte Tunes auf der Tin-Whistle. Gideon Andersson treibt mit seinem Spiel auf der Bouzouki den Rhythmus ordentlich an. Und gelegentlich auf der Bodhran. Esbjörn Hazelius sorgt dabei mit seinem virtuosen Spiel auf der Geige oft für das musikalische I-Tüpfelchen, und auf dieser Tour ist mit Staffan Lindfors, auch ein ausgezeichneter Bassist mit seinem Kontrabass dabei und sorgt für die Extraportion Druck. Das Publikum zeigte große Begeisterung und holte zum perfekten Abschluss der diesjährigen Reihe mit seinem Beifall die Band noch zweimal zurück auf die Bühne für Zugaben wie „Dueling Banjos“ oder „Wild Mountain Thyme“.
Mindener Tageblatt